Långshyttan får småindustrier

 

av Margareta Dahlberg

 

Inledning

Under rubriken ”Långshyttan får småindustrier” kunde man i Södra Dalarnes Tidning den 24 februari 1949 läsa följande: ”Husby kommunalfullmäktige beslöt vid ett extra sammanträde, att för en summa av 122 500 kronor inköpa fastigheten Långshyttan 8:8 Solgården. Vindsvåningen på cirka 300 kvadratmeters verkstadsyta skall hyras av Falu yllefabriks AB i Sågmyra för en tyglagningsavdelning, som beräknas sysselsätta omkring 25 kvinnliga arbetare, heltids- eller deltidsanställda.”

 

Solgården

Solgården, som är belägen vid södra infarten till Långshyttan, ritades av Miles Söderberg anställd vid Klosterverken och uppfördes av Joel A. Westlund också anställd vid Klosterverken. Fastighetens träarbeten utfördes av Dala-Husby Snickerifabrik och snickare Lindholm i Österby ansvarade för lokalernas inredning.
Den gulkalkade affärsfastigheten stod färdig för
invigning i september 1935. Fastigheten som

fortfarande finns kvar har två våningar och är byggd i vinkel samt har vinds- och källarvåningar. I den nybyggda fastigheten inrymdes Joel A. Westlunds radioaffär och konditori. Westlund, som drev hotell– och pensionatsrörelse flyttade denna rörelse från villa Lugnet till den nybyggda Solgården. I gatuplanet hade Långshytte Handelsaktiebolag en filial och en tandläkarmottagning med tillhörande väntrum och laboratorium disponerades av tandläkare Eriksson i fastighetens övervåning, där också lägenheter var inredda. I källarvåningens södra del öppnade Husby

Centralmejeri en mjölkaffär och Harald Bjursten en charkuteributik. Under årens lopp har olika företag disponerat Solgårdens olika utrymmen. I denna artikels fortsättning kommer jag att koncentrerar mig på den verksamhet, som Falu yllefabriks AB i Sågmyra bedrev i Långshyttan mellan åren 1949 och 1966.

 

Arbetsplatsen

Har vid några tillfällen samtalet med tre personer, som under en tid var anställda av företaget Falu yllefabriks AB. Det är Siv Sundström, Evy Morelius och Ingegerd Forsberg samtliga boende i Långshyttan. Siv Sundström är den som var med i början av verksamheten och Evy Morelius och Ingegerd Forsberg hade sin arbetsplats där i slutet av företagets drift i nämnda Solgården.

 

Hela vindsvåningen plus vinkeldelen omfattade ca 300 kvadratmeters verkstadsyta. Inredningen i lagningsavdelningen bestod av stora bord, stolar och pallar. Ylletyger, som transporterades från Sågmyra till Långshyttan och Solgården, skulle avsynas och eventuellt

trasiga trådar ersättas eller träs om varefter allt åter transporterades tillbaka till Sågmyra. Varje fredag kom en lastbil med olika tygprodukter, som noga skulle gås igenom av anställda i fabriken. För att få upp tygbuntarna från markplanet till vindsvåningen togs hissen i anspråk. Den fanns på gaveln mot Långshyttans centrum och lastbilschauffören drog med hjälp av

kedjor upp buntarna till fabrikslokalen. När lastbilen från Sågmyra var på väg ringde någon från Solgården

till Paul Andersson, som kom för att hjälpa chauffören med urlastning av tygrullarna. Väl inne i fabriksutrymmet hängdes tygrullarna upp på stänger, som var fastsatta i taket. Det gick då lättare att syna rullarna. Därefter lagades det som behövde åtgärdas. Ullgarn, som man använde, kan spinnas på två sätt dels som kamgarn och dels som kardgarn. Kamgarn är långfibrigt yllegarn, där de korta fibrerna kammats bort. Till det använde man särskilda ullkammar. Kamgarn kräver mycket folk och kräver mycket lagning. Kardgarn, som är ett lösare och mjukare garn blir elastiskt, hårt och slitstarkt. De produkter som synades och lagades i fabriken i Solgården var filtar, bilklädsel till Volvobilar tyger till militäruniformer samt kostymtyger.

 

Arbetstid och lön

Arbetstiderna för de anställda var mellan klockan 07.00 och 16.00. Inga skiftarbeten förekom. Ibland hände det att de anställda fick arbeta kvällar eller helger om det var bråttom med någon leverans. Alla anställda hade samma arbetsuppgifter, det vill säga syna och laga ylletyg. Lunchrasten var förlagd mellan klockan 12.00 och 13.00. Förmiddagskaffe avnjöts kl.

9.00 vid respektive arbetsplats. Eftersom alla arbetade mycket koncentrerat var det en lugn arbetsmiljö för de anställda. Siv Sundström, som var anställd i början av lagningsavdelningens tillvaro, arbetade på ackord och hon fick betalt per meter synad tygrulle. När sedan Evy Morelius och Ingegerd Forsberg fick anställning var det timlön som gällde. Lönen var cirka 3 kr/timme och betalades ut varje fredag. Några av de personer som arbetade kortare eller längre

perioder i yllefabriken var Göta Ersson, Tora Söderström, Anna-Greta Olérs, Elsa Laeben, Evy Morelius, Ellen Boman, Tora Höglund, Aili Henningsson, Ingrid Erström, Ingeborg Lindberg, Fanny Norgren, Birta Ersson, Ingrid Erlandsson, Ingegerd Forsberg, Britt- Marie Forsling, Ing-Marie Eriksson, Göta Granlund, Hilma Olsson, Siv Sundström, Berna Frisk, Ragnhild Nygren Samuelsson, Gunborg Larsson Burman och Paul Andersson.

 

Fabrikens nedläggning

1966 var fabrikens saga all och den 17 mars stod att läsa i Södra Dalarnes Tidning:

”Tidstrands slår igen i Långshyttan och sjutton damer blir utan arbete. Tidstrands Yllefabriker AB skall permittera omkring 45 personer. Lagningsavdelningen i Långshyttan, som sysselsatt 17 kvinnor läggs ned fullständigt och i Sågmyra blir det permitteringar på alla avdelningar”. ”Det är den vikande orderingången på tygsektorn, speciellt kamgarn, som föranleder åtgärder” förklarar

direktören när SDT:s tidningsreporter samtalar med honom. Den största importen kommer från England och Italien, men låglöneländernas textilimport växer snabbast. Ett exempel på det är Portugal, vars löner är cirka 20 procent av de svenska. På kardgarnssidan och filtsidan körs för fullt”.